”Livet på en kylskåpsdörr” – Boktitel

Orsak: Jag fick en bokklubbstidning i brevlådan idag. De är kul att få hem, inte för att jag faktiskt hinner läsa böckerna, men men, man kan inte få allt. I varje fall slogs jag av hur många sköna boktitlar som börjar dyka upp. Som ”fördjupade studier i katastroffysik”, ”punkindustriell hårdrockare med attityd” eller ovanstående. Jag gillar det. Böckerna får en karaktär värd att minnas.

Annonser

”Adliga granar. Inte ens i naturen är alla lika”

Orsak: Vi var på skogs-excusion (execution) till dalsland för att kolla på stenar och blommor idag. Radarparet Anders och Gunnar var i varsitt ässe. De hurtigaste rusade upp för ett grustag och jag fick smeknamnet Pochahontas. (Jag blir fem år gammal och alldeles lycklig när jag får hoppa runt på klippor och blomsterängar. Förlåt då.) Visst är det roligt att läsa geografi?

Dessutom är jag upphöjd till överkontrollant i Linas ord , den sektigaste sekten av dem alla. Och jag övertalades att lägga upp min kommentar om gransorterna i de svenska (dalska? dalänska?) skogarna med bedömningen ”lite cheesy men rätt kul”. Hon slår rätt ofta skallen på spiken, vår sektledare. Och det är skönt med opretantiösa personanalyser ibland.

”Elin Exclusive” – Text på en hårtork

Orsak: Jag tror att min pojkväns mamma är synsk. Hon har nämligen köpt en egen hårtork bara till mig (exclusive, kan det bli tydligare?) flera år innan hon fick veta om min existens. När jag sedan lånade den för att torka håret och upptäckte denna lilla text bestämdes det att jag fick den. Inte mer än rätt.

”Universum är gränslöst men bara till en viss gräns. En gräns som förskjuts. Idiotiskt.” – Bob Hansson

Orsak: Det är poesifestval på skolan och trevliga dikter sitter uppsatta lite varstans. Jag gillar det.  Man kan dock konstatera att det är skillnad på poesi (Bob Hansson) och poesi (skolans poesiklubb). Alla tonåringar är helt enkelt hopplösa poeter. (utom jag då, men det är en helt annan sak)

Min potential som mun?

april 11, 2008

”Om jag är våra öron har vi problem!”

Orsak: Under lunchen konstaterades att vår lilla grupp har en hjärna (Issa), ett hjärta (Ida) och et par ögon (Sandra). Jag kände att det var lägligt att inflika att jag bör hänvisas till en uppgift jag är lämpad för, och tjejen som hör ”pojkvän” som ”oboe” och ”päronsaft” som ”florsocker” bör inte sköta lyssnandet. Jag är bra på att prata dock?

”Kärlek handlar om att ha medan erotik handlar om att vilja ha” – Cosmopolitan

Orsak: Jag har spenderat påsklovet med att åka skidor med familjen. Vilket var väldigt trevligt. Det har dock medfört att jag under alla dator-fria kvällar har haft gott om tid att fördjupa mig i Marian Keyes roliga men skruvade böcker om relationsproblematikens alla sidor och dessutom, som grädde på moset fått i mig en rejäl överdos tjejtidningsvisdom. (Bland annat av typen ovanstående.) Vilket har lett till att 1. jag har insett att jag verkligen behöver en ny vår/sommargarderob och 2. att jag har blivit så neurotisk och paranoid att det komer att räcka för ett decenium framöver. Minst. Man ska inte övaranalysera sina relationer (särskilt inte om de redan är bra!). Det blir man bara knäpp av. Och om man får tro min syster behöver jag inte mer av den varan.

jojomän

mars 20, 2008

”Vi får alla vara lite special” – Ann-Katrin (min psykologilärare)

Orsak: Trots bruten engelska och hennes generellt på tok för snälla inställning kändes det här ändå ganska bra att höra. Hennes lektioner är lite av min nedvarvning, egentligen slöseri med sovmornar men fortfarande ett ganskla soft sätt att börja dagen. Där är enda stället det är ok att vara skolstressad och utbränd. Jag behöver det också ibland. Det är skönt att vissa låter människor vara lite special. Det är skönt att inte alla är som jag.  

Väderprognosen?

mars 17, 2008

”Det är storm i mitt lilla vattenglas”

Orsak: Stress. Jag är faktiskt till och med ur balans för att jag är så stressad just nu. (Vilket fick mig att göra vad jag önskar att jag hade gjort för länge sedan, bett de där respektlösa idioterna i A-klassen att hålla käften. Det kändes bra.) Men fortfarande. Jag går lite runt i en bubbla och varavar aldrig ner ordentligt för det ligger alltid någonting skol eller framtids-relaterat och gnager i bakhuvudet. Dessutom fick min självuppfattning sig en törn i lördags, och jag har inte riktigt hämtat mig ännu. Det blåser upp till åska.

”Jag tänkte köra på terrorism. Några idéer?” – Jag

Osak: Jag är just nu surare än jag varit på månader. Vilket i och för sig inte betyder så mycket, jag sitter mest framför datorn och purkar. Men ändå. Någon är ute efter mina pengar! Med någon menar jag en jättelik organisation som sträcker sig över hela Sverige, vilken har infiltrerat och korrumperat staten så att ingen och inget går att lita på. Och det går inte att stoppa dem. Allt är för sent och jag kommer att vara lusfattig inom en månad, rånad in på bara skinnet.

SJ har gjort om det förbannade biljettsystemet så att jag inte kommer att ha råd att åka tåg längre! Prisgarantin på Sista minuten för ungdomar är finito, hela systemet byggs numera på utbud och efterfrågan. Gissa om det är efterfrågan på karlstad – stockholm en fredageftermiddag? Det lilla nätta 191 har gått upp till groteska 324 kr, och vill man ha sittplats kostar det 58 spänn extra. 58!! Seriöst. Vore jag pensionär och amerikan skulle jag stämma dem. Eller vänta, vore jag amerikan skulle jag stämma dem oavsett ålder. Vad är det som säger att 17 (snart 18) åringar inte kan få ryggskott och stela leder om de tvingas stå i tre timmar på ett tåg?

Nu är jag ju tyvärr inte ifrån det förlovad landet (populärkulturellt korrekt och historiskt katastrofal benämning av USA), men jag tänker göra det bästa möjliga av situationen. SJ;s huvudkontor won’t even know what hit them.

JAG HATAR DE SNIKNA JÄVLARNA PÅ STATENS JÄRNVÄGAR OCH MARKNADSKRAFTERNA SKOLA KROSSAS UNDER TYGNDEN AV ALLA VÄRLDENS BITANDE SVARTMYROR!!

Så. Nu känns det bättre.

”Jag tycker att livskvalitet är viktigare än självdiciplin” – Nemi

Orsak: För det första har jag inte citerat Nemi här någon gång förut, vilket i sig är en katastrof. Dessutom passar det bra med både min allmänna livsfilosofi och min dagssituation. Syrran hade ju rätt, jag fixar inte att jobba ens två dagar i veckan med allt annat jag har i schemat. (Ok, det kanske inte är så extremt betungande egentligen, om man prioriterar, men jag vill inte komma hem runt nio varje dag i veckan för att då sätta mig och göra läxor. Och helgerna är uppbokade, inga alternativ. Jag prioriterar.) Summan av det hela, jag tänker säga upp mig innan jag ens skrivit på anställningspapprerna. Telefonförsäljarna får klara sig utan mig tills jag går ut skolan, då kanske jag återkommer. (Utan läxor går det ihop). Ta en läxa ifrån Nemi, se till att må bra i vardagen.

”I’ve never really found a place that I call home. Never stuck around quite long enough to make it.” – Life for rent Dido

Orsak: Alla vi duktiga årskurs treor som i full fart är på väg mot studenten var igår inbjudna till Karlstads universitet. Detta för att bli informerade och inspirerade till att hoppa på en av alla de fantastiskt utvecklande kurser som erbjuds av Svea rikes alla universitet och högskolor. Jag tog det hela rätt lugnt, jag vet ju ändå att jag inte ska plugga vidare nu i höst och jag har gott om tid att sätta mig in i själva utbildningarna någon annan gång, så jag snokade mest runt och frågade ut intet ont anande studenter om universitetslivet som det är bakom broschyrernas glassiga omslag.

Och så får jag plötsligt den där läskiga tomhetskänslan som kommer ibland. Den som smyger sig på när drömmar om att resa, bo på andra platser och möta andra kulturer kolliderar med skräcken för att hamna ensam i världen utan någonstans att kalla hemma. Jag har redan förlorat ett”barndomshem”, flyttade mitt i uppväxten, och plötsligt verkar en flytt för att plugga i exempelvis Linköping väldigt skrämmande. Och inte bara det, det fortsätter ju hela livet sedan. Varje gång man flyttar lämnar man sitt liv som man kände det bakom sig och måste bygga upp på nytt. Och det handlar inte bara om att ha vänner där man är, det handlar om att känna sig vän med den plats där man lever. Jag är livrädd för att hamna rotlös i tillvaron.

Då hjälper det att köra igång en skiva och minnas att det är fler som känner likadant.

”För kronofogden finns ingen morgondag!” – Magnus Härenstam Göta kanal

Orsak: Efter en helt underbar ”skid och slapp-vecka” åkte vi långfärdsbuss hem (och såg snötäcket krympa för varje kilometer, jäkla växthuseffekt!) och efter en sen lunch var det dags för lite underhållning. Dit räknas filmen Göta kanal. Tydligen. Men jag klagar inte, man var lagom seg för intelligensbefriad humor efter fyra timmar på vägarna, och en stackas kanotist tillsammans med underbara Magnus Härenstams övernitiska kronofog fick mig att faktiskt att skratta. I alla fall någon gång. Men inga elefanthjordar i världen kan tvinga mig att se uppföljaren på soppan!  

Back in business!

mars 4, 2008

”… för det går ju 24 timmar på ett dygn och 52 dygn på en månad.” – Elin (i mindre vaket tillstånd)

Orsak: Jag och pojkvännen diskuterade tid och skulle räkna ut antalet timmar av något. Ja. Man kan väl säga att jag hade rätt, om man räknar grov överslagsräkning. Eller jämför med hur länge jorden har funnits. Typ.

PS. Jag ska jobba för första gången idag! Gah, jag har ju nästan blivit stor ju. DS

”…och då tar cellen självord.” – Birgitta Landgren min biologilärare

Orsak: Under dagens genomgång av prinomer (typ deformerade proteiner i cellerna som orsakar sjukdomar) fick vi reda på att till och med våra celler kan känna sig misslyckade, värdelösa och fulla av fel. (Vilket i vissa av deras fall också är sant.) Tänk då hur många miljoner potentiella små emo:sar som finns i varje människa! Varenda cell har en förprogramerad kamikaze-funktion. Inte konstigt att folk skär sig i handlederna.

”Mindre vapen och mera kramar!” – Mimmi

+ bonuscitat:

”Nördiga kunskaper skall belönas!” – Mewucons motto

Orsak: Det har varit en extremt trevlig helg med på tok för lite sömn då Elin varit i Stockholm (som vanligt) på KONVENT! (inte fullt så vanligt).  Det har varit Meuwcon! ^^ Sammanfattningsvis var det roligt, välorganiserat och fullt av skönt folk. Jag är återigen stärkt i min övertygelse att jag håller på att bli den människa jag vill vara. En som gör egna sång och dansnummer till Disneymusik vid strandkanten och drar igång allsång i tvåtimmars-köer. Till exempel.

Men för att komma till poängen, stämningen på ett konvent är verkligen fantastisk med spontanitet och glädje överallt. Helt underbar. Det är flams och flum, intressanta (nördiga) samtal och en hel del djupa filosofiska och/eller politiska diskussioner (ofta triggade av övertrötthet, men ändå). Och över alltihop är det väldigt mycket vänlighet, omtanke och kärlek.

När vi så var på väg hem, jag tillsammans med ett härligt gäng göteborgare och uppsala-bor då pojkvännen var kvar och funktionärade, fick lilla Mimmi fram denna visdom om livet. Så enkelt är det ju faktiskt. Man skulle skicka Bush och Bin Laden på ett litet japan-konvent så att de också fick en gladare syn på världen. Jag tror banne mig att det skulle funka. 

”Det är strunt som gör livet värt att leva (men bara om man kan dela det med någon)”

Orsak: Kom en kväll för inte alls länge sedan fram till att man i princip bara pratar strunt och gör oviktiga saker under typ 96,8 % av sitt liv. (Sedan kan man ju försöka definera vad som är ”viktigt”, men ändå.) Inte mycket av det jag sagt eller gjort kommer att gå till historien direkt, det mesta är ju glömt till och med av mig själv en vecka senare. Men efter att ha legat hemma sjuk hela dagen igår och inte talat med en levande själ (utom min katt, men han vägrade svara) förren sent på eftermiddagen så kändes alla de där roliga struntsakerna jag ägnat dagen åt (tv, tv-spel, läsa osv) precis så meningslösa som de faktiskt är.

Gott nytt år!

december 31, 2007

”Det är med déer som med små barn, man tycker alltid bäst om sina egna”

Orsak: Detta lilla visdomsord fick jag i min smällkaramell under vårt våffel-ätande, och jag tyckte att det både passade bra och dessutom är en rätt bra sammanfattning av mig med alla teorier och allt filosoferande. Därför blir detta det sista ifrån mig detta mitt första år som bloggare. But do not fear, for we will meet again, in the destinied year of 2008! Så ha det bra tills dess, och passa er för alla de små barnen!

Julbonus

december 24, 2007

”Du ser ut som en tomte i morgonrock!” – Frida

Orsak: Min systers utrop när hon såg mamma iförd röd kappa, skägg, tomteluva och med lykta i handen är oförglömligt. Därför skriver jag lite extra här, julen är ju trots allt givmildhetens tid. Alldeles nyss gjorde min katt mig väldigt lycklig bara genom att titta på mig, plira lite, spinna och rulla ihop sig till en boll för att sova brevid mig i soffan. Julen gör att man blir glad mycket lättare. Måste vara någonting med alla ljus. Jag älskar den värmen.

(Jag kan inte låta bli; jag fick sing star i julklapp! Muahaha, ingen går säker på flaggvägen längre!)