Musikdiskriminering

april 13, 2009

”Min ipod vill verkligen att jag ska lyssna på Libertines”

Orsak: Shuffle är till sin natur diskriminerande. Den blandar inte spår likvärdigt utan favoritiserar vissa låtar som den shufflar fram gång på gång. Detta är ett etablerat faktum som jag lärt mig att leva med. Men idag tog sig min lilla Apple-produkt till nya nivåer av särbehandling.

Jag var ute på den sedvanliga hundpromenaden och kände mig lugn och harmonisk, och ville därför lyssna på någonting dylikt. Men vad händer?

Fem av sex låtar är The Libertines. (Som visserligen är bra, men inte alls det jag var ute efter.)

Fem av sex. I rad.

Antingen är det en oändligt komplicerad matematisk uträkning som leder fram till denna synbarliga slump, eller också försöker min ipod säga mig något.

Annonser

Jag är kär

mars 31, 2009

”And there’s a flicker of religion in the chances you take” – The Indelicates If Jeff Buckley had lived

I det här bandet.

Lyssna!

(Särskilt på New art for the people, America och Our daughters will never be free. Sedan lyssnar ni på resten)

Dagens boktips

januari 21, 2009

”What do you do when the world has declared nuclear war on you?” – Junior The absolutely true diary of a part-time indian

Orsak: För att jag satt och läste och först log, sedan småskrattade och sedan GAPSRATTADE på tunnelbanan. Folk tittade konstigt på mig. Jag undrar varför.

Det här är en bok som gör det jobbiga lättläst och det tragiska komiskt, vilket är precis vad jag behöver för att orka ta till mig igenom mänskligt lidande och den vita rasens monumentala arrogans. I det här fallet gentemot indianerna.

Eller som Neil Gaiman uttryckte det, ”I have no doubt that in a year or so it’ll be winning awards and being banned”.

Roberto = Batman?

januari 15, 2009

”Det finns inga oskyldiga, det finns bara olika grader av ansvar” Lisbeth Salander Flickan som lekte med elden

Orsak: Jag läser milleniumböckerna (duh!) och facineras av Lisbeth. En karaktär med karaktärsstyrka.

För övrigt, allt blir roligare med Paulo Roberto.

”Wooh, it’s nice to spend time on life yes” – DOR-15 Bilddagboken

Orsak: För att det är ett så fiffigt sätt att avdramatisera det där som lätt blir så pretantiöst. Och för att jag så sakteliga börjar komma i konvetsstämning inför Uppcon.

Konventare är flummiga.

Flum är roligt.

You do the math.

And Filmblogg it is!

januari 6, 2009

”On a long enough timeline, the survival rate for everyone drops to zero” – The Narrator Fight club

Orsak: Den här filmen var så full av citat att det var svårt bara välja ett. Jag har alltså äntligen sett en av vår tids stora, och jag önskar bara att jag hade varit o-spoilad på sluttwisten. För jävlar i min låda vad bra den var. Fight club lider dock av vansinnigt usel marknadsföring. För om det inte vore för dess goda rykte skulle jag aldrig ha sett den, med tanke på att trailern fokuserar på knytnävar och närvaron av Brad Pitt. Och han var visserligen bra, förmodligens hans bästa roll i karriären, men det gör inte filmen rättvisa någonstans.

Till att börja med är det Edward Nortons film. Möjligen kan jag vara lite partisk, men han gjorde filmen för mig. Dessutom har den hamnat i fel genre. Det här är ingen actionfilm. Jag skulle kalla den ett psykologiskt drama med inslag av svart humor. För gud vad jag skrattade. Åt saker som misshandel, cancer, sprängattentat, bilolyckor och våldtäkter. Vilket var klart oväntat. Men med tillräckligt bra dialog är vad som helst möjligt. Uppenbarligen.

Dagens filmtips alltså.

Fight club.

It blew my brains out.

”In the beginning the universe was created. This is generally seen as a big mistake and has made a lot of people very angry” – Douglas Adams Liftarens guide till galaxen

Orsak: Stockholmarnas år är slut och jag är fortfarande tillräckligt mycket värmlänning för att vara skadeglad. Dock handlar dagens citat om något helt annat. Jag har nämligen inlett det nya året med ett av mina all time favoritcitat ifrån den härligt knäppa värld som är vår galax för en vilsekommen liftare ifrån jorden iförd morgonrock.

Som vanligt gäller att filmen är bra, boken är bättre, även om båda genomsyras av en hälsosam dos hysterisk surrealism (vilken undertecknad misstänker ha åtstakommits med hjälp av mindre hälsosamma narkotiska preparat).

Så min uppmaning i denna nystartens tid, läs, skratta (som jag vill minnas att jag gjorde i klassrummet under läsveckan i ettan) och kom ihåg, glöm inte handduken!

Attention! Attention! Elin avviker ifrån formula, avvikelse,avvikelse, varning, varning!

God jul i efterskott och gott nytt år i förskott till er alla!

Så.

Då börjar vi.

”I don’t know why they’d drop a bomb on this place, be a heck of a waste of a bomb” – Roy Lee October Sky

Orsak: Vi såg min personliga favoritfilm igår. Det är en liten pärla med namnet October Sky, om stora drömmar i en liten 50-talsbyhåla som är så menlös att den tydligen inte ens är värd att bomba. Det enda som finns är en sinande kolgruva och en tradition av först high school sedan gruvarbete sedan pension, för de tursamma satar som lever så länge. Men i koldammet föds en dröm och anförda av Homer Hickman (Jake Gyllenhaal, googla båda) börjar de fyras gäng, the Rocket boys, bygga hemmagjorda raketer för att göra den ryska sensationen Sputnik sällskap i skyn.

Lägg till en rejäl far och son historia, lite småstadskildring, en gnutta tonårsliv, en inspirerande lärare och en gedigen skådespelarinsats av alla inblandade och där har du filmen som får mitt hjärta att klappa ett par extra slag.

Vilket är totalt ologiskt. Det är ingenstans de teman, den tidsepok eller den filmtyp jag gillar. Men jag kommer inte runt den här. Det är något med stämningen.

Helt enkelt.

För övrigt var det också skönt att få bekräftat att min svallande tonårskärlek för Jake Gyllenhaal inte var  helt och hållet hormonstyrd, killen var faktiskt bra på riktigt. Tack och lov.

Han är förresten inte så tokig idag heller, Brokeback Mountain någon?

”I’ve been spending way to long checking my tounge in the mirror, and bending over backwards just to try to see it clearer but my breath fogged up the glas, so I drew a face and laughed” – Jason Mraz I´m yours

Orsak: Jag hade en crappy dag och kom hem och såg Jason Mraz på TV. På fredsgalan närmare bestämt. Han skulle köra I’m yours. Så tråkigt förutsägbart, tänkte jag. Tills han började spela, och de där första bekanta tonerna gjorde mig alldeles varm inombords. Hur många gånger jag än hört den där låten är den fortfarande lika bra, den går tydligen inte att nöta sönder. Därför att den är drömmen om den perfekta sommaren, och ingen fångar som Mraz de små detaljer som kännetecknar avslappnade, lyckliga människor.

En liten dos harmoni letade sig in i vårt källarrum.

Och så var dagen inte riktigt lika crappy längre.

”Mist and shadow

Cloud and shade

All shall fade

All shall…fade” – J.R.R Tolkien

Orsak: Filmtemat gör sin återkomst i tankebubblan. Vi har till slut tagit oss igenom Sagan om ringen triologin hemma i det Hedströmska hushållet, ett projekt som tagit sin lilla tid. De är ju så ofantligt långa att man inte ens hinner halva en vanlig vardagskväll. (För ja, vi ser självfallet extended edition utgåvan. Jag har faktiskt aldrig någonsin sett ”kortversionerna”.)

Men trots att jag generellt börjar skruva på mig om en film överstiger 2,5 timmar har jag upptäckt ett märkligt fenomen hos detta episka mastodont-epos. Varje gång jag sett klart någon av filmerna vill jag se den igen. Relativt omgående. Vilket måste betecknas som unikt då jag vanligtvis brukar vilja ha ett par månader till ett halvårs andningsrum, till och med för filmer jag tycker om. Så dagens slutsats är att jag återigen, efter envist motstånd, fallit i samma åsiktsfåra som majoriteten.

Ringen-triologin är mäktig filmkonst.

Så, nu har jag sagt det, och kan inte längre känna mig speciell som inte trollbands av mörkrets ring. Jag är trollbunden nu.

Dock finns det något som eventuellt räddar min självbild som  ”inte riktigt som alla andra” en aning. Nämligen min favoritkaraktär, som hör till de mindre vanliga. Därför att i en alldeles fantastisk ensamble-film med en rollbesättning som är så klockren att jag undrar hur de egentligen bar sig åt har jag fallit för Pippin. Om ni minns scenen ifrån citatet har ni en del av varför.Vilken scen. Och vilken röst! Det är genom Pippin jag verklgen förstår hur det känns. En av mina favoritscener och ett magiskt filmögonblick.

Sedan är det ju trevligt att veta att det var skådespelaren själv som komponerade sången. Och ännu trevligare att veta att det var Tolkien själv som skrev texten. Ett samarbete över tidsepoker, mediafomat och gränsen mellan de levande och döda.

Dramatiskt så det förslår.

”Opium is the opium of the masses”

Orsak: I fredags såg jag filmen American gangster. Trots en minst sagt rörig inledning växte den till en grymt bra film. Det är bara det att den visade sig vara en av de där filmerna som jag mår dåligt av i veckor efteråt därför att den gör det så pinsamt klart att mänskligheten suger. Stenhårt. Det blir lite jobbigt att tillhöra den då.

Därför bjuds det idag på en en fundering som väcktes. Min slutsats lyder som följer.

Knark är en nödvändighet för det moderna samhället!

Låter det märkligt? O ja, men tillåt mig förklara. Utan knarkhandeln skulle en hel näringssektor försvinna. Tänkt på all rehabiliteringspersonal som behandlar knarkarna, alla narkotikapoliser som jagar knarkarna, alla jurister som behandlar drogrelaterad brottslighet utförd av knarkarna, alla fångvakter som bevakar de dömda knarkarna, alla uppföljningsbedömare som tittar till knarkarna för att se hur de sköter sin avvänjning och sist men inte minst alla langare som gör sig rika på knarkarna och pumpar in pengar i våra skadeskjutna ekonomier i form av lyxkonsumtion.

Utan knark skulle de vara arbetslösa hela högen.

Och tänk på den stackars bilindustrin. Ju fler knark-moguler desto fler har råd att fylla sina garage med en bil i varje färg av sin favoritmodell, plus några till att ha på reserven. Alltså, mer knark så slipper de ärovördiga gamla biltillverkarna gå i graven. 

De enda som skulle behöva betala är knarkarna. Så det är ju lugnt.

Det är nästan så att man skulle göra en politisk grej av det här. Knark-linjen, mer knark till folket! Ett alternativ till arbetslinjen 2010 månne? Jag kan vara huvudansvarig för kampanjen, det är bara att slå mig en signal.

Reinfeldt? Sahlin?

Inte?

Talk nerdy to me

december 1, 2008

”Allt som en människa kan föreställa sig är en tänkbar verklighet” – Willy Gallon Fysiker

Orsak: Bara för att One Piece är en fett cool serie.

Den är så cool att skeppen ramlar ner ifrån himlen.

Just det.

Episkt räcker inte.

Vi pratar bortom episkt.

Faktiskt.

Musiksmaken och jag

november 14, 2008

”Bra alternativmusik får inte bli för bra eftersom den då riskerar att bli populär, vilket innebär att den som vill känna sig speciell måste hitta ett annat band som andra ”inte förstår” – Recenssion Nada Surf (Lucky) Slitz feb 08

Orsak: Precis! Åh, så rätt. Även klart sunkiga Slitz har uppenbarligen träffsäkra skivrecensenter. Men i mitt fall kan man byta ut ”inte förstår” till ”inte har hört talas om”. Jag är inte tillräckligt creddig för att med trovärdighet kunna hävda att ”ni förstår inte deras storhet!”. Jag inser att om folk tycker att band och artister jag gillar är dåliga så är det oftast inte för att de ”inte förstår!” utan för att de faktiskt är dåliga.

Ur en ren musikalisk synvinkel alltså. Eller en integritetssynvinkel. Eller ifrån en ren coolhetsfaktor.

Coolt har aldrig varit min starka sida.

Vilket helt enkelt beror på att de flesta har mer koll än jag. Jag jobbar fortfarande på min musikaliska utbildning (tack Lina!), och den enda säkra vägen för mig att inte tappa ansiktet bland jämnåriga är att bara nämna band som ingen vet vilka de är. Man kan inte döma ut musik man aldrig har hört.

Plus att jag kasserar in lite cred för att jag har upptäckt såm och okända artister.

Vilket verkligen behövs, med tanke på att jag fortfarande står med ena foten i mainstream-musiken. Exempelvis har jag väldigt svårt att erkänna att jag inte har så mycket emot hitlist-musik, jag tycker att en del av idoldeltagarna är duktiga och jag diggar både Rihanna och Britney.

Och där outade jag mig rejält, överkommersiellt är ju bara förnamnet.

Det är bara att konstatera. Hur mycket jag än önskar att det inte var så, så är den hårda sanningen denna.

Jag är ocreddig.

”Det fria svävandet är oerhört viktigt för mig” – Andrev Bergström Filmbloggen

Orsak: Flygförmåga VS Teleporteringsförmåga? Iron man eller Jumper ? (Bra film, rätt dålig film) För ”jumpers” spår jag en lysande karriär som bankrånare, men de förlorar det fria svävandet.

Livet är fullt av kniviga val.

Post it, i flera meningar

oktober 26, 2008

”I’m a crab because I always feel like I’m moving sideways” – Ted Dead like me

Orsak: Inleder min nya blogg-idé med citat av en bifigur från avsnitt 3 i säsong två av en lite halv-kultig TV-serie från 2004 som gick en stund på SVT och som ingen jävel har hört talas om. Genomtänkt där Elin. Men, men jag gillar den. Och motiveringen tll varför man ser sig själv som en varelse med påtagligt fler ben och som besväras av en viss rodnad vid kokning, vilket känns som en något underlig självbild, träffar precis det loop-liv vi lever. Vi som gick ut skolan i våras och på riktigt måste försöka trolla fram någon sorts mål, staka ut en rikting eller i alla fall ha någon som helst jävla aning om var vi är på väg. Men det har vi ju inte.

Så vi gör som krabborna.

För övrigt är Dead like me (Mitt liv som död i Sverige) underbar sjuk-teve. Jupp, min pånyttfödelse här på bloggen försenades något av en elak magsjuka, men under dess härjningar har jag sett hur många filosofiska spöken och bisarra dödsolyckor som helt. Underbart!

För övrigt två; det har visat sig att en rejäl magsjuka är en utmärkt uppladdning inför högskoleprovet. Tro det eller ej.

Listen up people!

oktober 22, 2008

Eftersom vi börjar närma oss en månad sedan senaste min uppdatering här tyckte jag att en förklaring kunde vara på sin plats. Jag har inte orkat inte haft inspiration att fylla på mitt lilla hörn av webben med historier ifrån mitt liv på ett tag. Detta har en väldigt enkel förklaring som kan delas upp i tre ännu enklare steg.

1. På mitt jobb sitter jag åtta timmar i sträck framför en dator.

2. Under arbetstid får jag gärna läsa bloggar, men absolut inte inte skriva eller kommentera.

3. När jag kommer hem känner jag mig väldigt opepp på att sätta mig framför datorn igen.

Resultatet? Elin läser era bloggar, men skriver inget i sin egen. Ta-dah! Easy enough right? Men nu är det tänkt att bli ändring på det. Pepp pepp! Jag tänkte slowstarta lite dock, genom att ge mig själv enkla riktlinjer.

Alltså: för tillfället övergår den lilla tankebubblan ifrån att vara en random-citat blogg till en film-citat blogg. Dubbel Ta-dah! Dels får jag utlopp för min nördighet, dels har jag en aldrig sinande källa av uppslag på förträffliga imdb. Något ska väl gå att hitta som går att knyta till små anekdoter ur mitt liv. De har ju en del att välja bland så att säga.

So here we go, please Welcome me back!

Dagens citat: ”They didn’t have time to make sure. They needed to get back to the bad-guy building and stand around looking evil” – thefatguyabaouttostealyou Forumkommentar till Max Payne

Orsak: Japp. Jag såg Max Payne på bio. På premiärdagen. Japp. Det är inget jag är stolt över, men har man en nördig pojkvän som råkar vara insnöad på fornnordisk mytologi och TV-spel och som VILL se den nya filmen med kopplingar till dem båda (och kan plocka fram världens hundögon) är det inte mycket att göra. Jag ska dra med honom på romantiska kostymdramat The other Boelyn sister som hämnd.

Elins snabbrecension av Max Payne: För mycket är för lite i denna ”endast för hardcore-fans” rulle som för det mesta är oavsiktligt rolig och enbart fungerar om du låter de små grå checka ut ett tag. (Men de behöver faktiskt ett par timmars vila ibland.)

För övrigt, the bad guys som huserade i the bad guy-bulding tyckte att det var så självklart att hjältar som kastar sig i vattnet inte alls överlever och får ohyggliga krafter utan snällt fryser ihjäl/drunknar utan att de ens behöver kolla.

Har de aldrig sett X-men?

Också en definition av lycka

september 23, 2008

”På vägen träffar man till slut någon som hånglar upp en mot en vägg” – Silverfisken Ett liv i exil

Orsak: Det ordnar sig. Det gör det. Det faller på plats, det blir bra. Jag känner att det håller på att hända, en liten bit i taget, dag för dag. Och Jonas i Australien skriver jävligt bra om hur det känns. Det och mycket annat. Läs honom. Han är en klok man.

Och jag tror att jag till slut håller på att bli vad som går under beteckningen lycklig…

”And then I gouged out my own eyes and ate them” – Godawfulfanfiction.net

Orsak: Bland de som känner mig är det ett hyfsat välkännt faktum att jag ibland läser fan fiction. De som inte visste det vet det i så fall nu, och de som inte vet vad fan fiction är får fårtsätta leva sina liv i okunnighet. Eller googla det.

Hur som helst, det senaste året har mitt intresse för denna kulturella uttrycksform svalnat till frostiga nivåer, helt enkelt därför att det finns så jävla många dåliga fics där ute. Jag har givit upp lite. Och så hittar jag den här sidan… Jag som trodde att jag hade läst mycket skit! Citatet ovan hämtades ifrån en recenssion där den stackars, numera blinda, recensenten i förtvivlan och desperation försökte få bort bilden av en sällsynt Awful lord of the rings-fic ifrån näthinnan.

Tyvärr fick hela näthinnan ryka.

”You can’t always get what you want” – House MD

Orsak: Har jag någon gång nämnt att House är världens bästa TV-serie? Det hade jag visst ja. Men det tål att sägas igen. House är världens bästa TV-serie. Så. Nu vet ni. Men varför denna plötsliga kärleksförklaring just idag, kan man undra. Svaret är att jag idag såg de dubbelavsnitt som avslutar säsong 4. Det kan eventuellt ha varit de bästa nittio minuter TV jag sett i mitt liv.

Till saken hör också att jag inte är en sentimental person. Jag har älskat House sedan första avsnittet, men jag har aldrig ens varit nära att fälla några tårar över serien.

Förren nu.

Jag grät en halvtimme i sträck, vilket jag misstänker är ett personligt rekord. Jag har aldrig sörjt en fiktiv karaktär så mycket. Vid närmare eftertanke har jag nog aldrig sörjt någon överhuvud taget så mycket, fiktiv eller inte. (Vilket kanske säger en del om mig som människa, men när vanligt folk dör får jag inte se hjärtskärande scener av de anhörigas lidande i effektiva kameravinklar till stämningsskapande musik. Dessutom ”känner” jag faktiskt de här karaktärerna. Det gör skillnad.)

Jag var inte överförtjust i säsong 4 som helhet. Det var inget fel på de nya karaktärerna, men jag gillade de gamla, och de tidiga säsongernas berättande mer. Men vilken säsongsfinal! Varje ögonblick kände jag ren och obesudlad kärlek, till berättelsen, till filmtekniken, till karaktärerna. Förutom att jag storgrät och led med mina vänner i House upplevde min filmälskande sida total lycka.

Det bästa ögonblicket i den bästa seriens bästa avsnitt utspelades i vitt ljus på en buss där jag för all framtid föll handlöst för Amber (aka Anne Dudek). Hon var fantastisk, och det var också hon som fick äran att framföra den rad jag tycker är seriens tagline. You can’t always get what you want. Det var så bra, så rätt.

Jag vågar mig nästan på ordet perfektion.

”Symaskinen från helvetet har talat!” – Filmrecenssion av ”Wanted” SOLO

Orsak: Läste en mycket underhållande beskrivninga av denna actionrulle, som tydligen innehåller Angelina Jolie. Men det kan man kanske leva med, om det nu finns mordiska symaskiner i den. För vem vill missa en sån film?