”Varje gång en människa börjar gråta slutar någon annan att gråta någon annan stans, så mängden tårar är konstant” – Pozzo I väntan på Godot

Orsak: Jag ser för min inre syn en armada tjänstemän bakom skrivbord dignande av pappershögar  som sitter uppe i himlen och spanar ner på jorden, och noggrannt administrerar människornas tårkanalaktivitet. De rapporterar sedan till en storslagen dirigent som ser till att timingen klaffar när gråtande människor avlöser varandra i en global stafett där vi tillsammans upprätthåller tårbalansen.

Av någon anledning finner jag tanken att varje tår som fälls är en del av en lång, obruten kedja av tårar, sammanlänkad av människor i alla länder och alla kulturer som med exakt precision har fortgått i urminnes tider oerhört tilltalande.

Där uppeifrån, ifrån dirigentens synvinkel, kanske det lyser upp små ljuspunkter på jordklotet hos varje människa på väg att brista ut i gråt, och de slocknar när tårarna torkat, så att det över hela planeten bildas ett konstant gytter av små små ljussken.

Som en kosmisk julgran, ungefär.

Not common at all

mars 25, 2009

”Common sense is not so common”

Orsak: Det finns ett litet rum i  min hjärna, förmodligen inklämt mellan kulturcentrat och Liftarens guide till galaxen-humor-loben (ja, den kräver egen lob) som en gång stod  tomt och öde. Så en dag flyttade där in en liten chibi-figur med misstänkt stora ögon och oskyldig uppsyn som sa ”kom och lek med mig, vi kommer att ha jättekul!”. Så det gjorde jag. Den gjorde sig snabbt hemmastadd, klädde den grå hjärnsubstansen i klara färger, spexiga former och nya telefonnummer, och den färgade också rejält av sig på omkringliggande hjärnceller. Under en tid av mitt liv hade denna lilla figur ett betydande inflytande övder min dagliga tillvaro. Den har givit mig mycket glädje och så många nya vänner, heck jag har den att tacka för min relation. En liten figur i mitt huvud som tycker att det här med att klä ut sig till TV-spels-karaktärer, luftfäktas, vrål-sjunga japansk kareoke och random-glompa totala främlingar är livets högsta nöje.

Men på senare tid, typ det senaste året, har den blivit alltmer tillbakadragen. Jag har funderat på om det är så att vi vuxit ifrån varann. Och lite är det väl så, vi förändras, jag har ju blivit så förbannat stor numera att jag till och med ska deklarera i kväll (vuxenpoäng på det).

Men så igår. Helt random.

Jag bläddrade bland manga, funderade lite, och känner nu  att jo, ett konvent skulle sitta fint. Det är en av de situationer och lägen där jag verkligen tycker om mig själv. Och jag är rätt nöjd med den sidan av mig, den nördiga, ultrasociala, flummiga sidan, som får fritt spelrum i lokaler sprängfyllda av Wapaneser där common sense och sociala regler är okända begrepp.

Just nu gläntas det lite på en dörr bland nervtrådar och substansveck, och två våldsamt överdimensionerade ögon kikar ut och pockar på uppmärksamhet igen.

Skenet bedrar

februari 6, 2009

”Jag är ett bedragande sken”

Orsak: Igår såg jag oerhört business ut. Stod i fönstret i fikarummet på vattenfalls huvudkontor iklädd kavaj, vit skjorta och matchande kavajbyxor, med mobilen i ena handen och en kopp ifrån kaffeautomaten i den andra, förskjuken i ett djupt samtal med bekymrad uppsyn.

En betraktare utifrån skulle nog tänka att där har vi ännu en av denna nya generationens hårt arbetande unga kvinnor, som gör sig ett namn på sin ihärdighet och kompetens. Hon ser till och med ut att vara ung bland de unga. Undrar om hon kommer att vara utbränd innan hon fyllt trettiofem?

Men verkligheten ser anurlunda ut. Den hårt arbetande karriärskvinnan är en slacker till receptionist och dessutom vikarie, kläderna tillhandahåller företaget, det allvarliga telefonsamtalet är till pojkvännen och handar om hruvida de hinner till den tidiga kvällsföreställningen på bio och muggen innehåller varm choklad. Inget är vad det ser ser ut att vara. 

Ett bedragande sken.

Att prata om kärlek

februari 4, 2009

”Jag är så kär i henne så att det är löjligt. Hon är bara så go” – Random kille ~ 25 på tunnelbanan i mobil

Orsak: Det har varit lite mycket jag och lite lite samhällsbetraktelser här i bloggen på sistone. Därför bjuds här på något av det sötaste jag har hört. En ärlig och prestigelös kärleksförklaring som bara var avsedd för polaren, utan någon baktanke eller som en del i något spel. Han berättade bara att han var kär, att hon betydde något, på precis det där sättet som alla tjejer hoppas att deras pojkvänner gör när de inte är där.

Att någon gång få tjuvlyssna på ett par killar som är nära vänner och känner varandra utan och innan som  seriöst diskuterar kärlek och relationer, gärna i ett salongsberusat tillstånd, är och förblir en av mina drömmar. Därför att varken Cosmo eller de killar som själva hävdar att de är enkla att förstå sig på har övertygat mig. Jag vill veta hur en normalt kultiverad kille tänker och känner, egentligen, när det inte finns några normer att anpassa sig efter eller roller att fylla. De få tillfällen då man verkligen kan vara sig själv. Ämnet är förmodligen precis lika komplicerat för dem som för oss.

Skillnaden är att vi tillåts ägna en mycket större andel av våra liv åt att tjattra om det.

”So don’t tell me what it’s all about because we both know that you don’t know either”

Orsak: När jag satt på bussen på väg hem ifrån Uppsala flöt det upp en textrad i mitt huvud. En liten kick inspiration, och en känsla av att jag fick grepp om hur det ska kännas. Det jag skriver eller på annat sätt skapar. Ett ögonblick av total klarhet, som visserligen var över innan jag ens hunnit analysera fram vad det var, men som lämnade en textrad som minne.

Nu väntar jag bara på att det ska flyta upp en hel låt i skallen.

Eller en  bok.

Det kan nog ta ett tag.

”Opium is the opium of the masses”

Orsak: I fredags såg jag filmen American gangster. Trots en minst sagt rörig inledning växte den till en grymt bra film. Det är bara det att den visade sig vara en av de där filmerna som jag mår dåligt av i veckor efteråt därför att den gör det så pinsamt klart att mänskligheten suger. Stenhårt. Det blir lite jobbigt att tillhöra den då.

Därför bjuds det idag på en en fundering som väcktes. Min slutsats lyder som följer.

Knark är en nödvändighet för det moderna samhället!

Låter det märkligt? O ja, men tillåt mig förklara. Utan knarkhandeln skulle en hel näringssektor försvinna. Tänkt på all rehabiliteringspersonal som behandlar knarkarna, alla narkotikapoliser som jagar knarkarna, alla jurister som behandlar drogrelaterad brottslighet utförd av knarkarna, alla fångvakter som bevakar de dömda knarkarna, alla uppföljningsbedömare som tittar till knarkarna för att se hur de sköter sin avvänjning och sist men inte minst alla langare som gör sig rika på knarkarna och pumpar in pengar i våra skadeskjutna ekonomier i form av lyxkonsumtion.

Utan knark skulle de vara arbetslösa hela högen.

Och tänk på den stackars bilindustrin. Ju fler knark-moguler desto fler har råd att fylla sina garage med en bil i varje färg av sin favoritmodell, plus några till att ha på reserven. Alltså, mer knark så slipper de ärovördiga gamla biltillverkarna gå i graven. 

De enda som skulle behöva betala är knarkarna. Så det är ju lugnt.

Det är nästan så att man skulle göra en politisk grej av det här. Knark-linjen, mer knark till folket! Ett alternativ till arbetslinjen 2010 månne? Jag kan vara huvudansvarig för kampanjen, det är bara att slå mig en signal.

Reinfeldt? Sahlin?

Inte?

And then there was silence

november 25, 2008

”It’s one of those days when everything seems fluid” Den ännu icke existerande skivan What if someone blew up the moon?

Orsak: En dag, någon gång i en avlägsen framtid ska det finnas musik som matchar något jag har skrivit. En melodi där rytm och ton bär mina ord och låter dem bli lite större än när de sitter fast på papper. Något jag kan nynna på när jag väntar på tunnelbanan.

En låt helt enkelt.

Det skulle jag vilja.

Jag hade inte alls tänkt skriva det här. Det är ännu ett brott mot mina regler att inte lämna ut mig på en blogg, att inte korsa linjen mellan personlig och privat. Jag är ju faktiskt inte fjorton år. Men hur simpelt, obetydligt eller ordinärt det här inlägget än verkar är det förmodligen det mest utlämnande jag har skrivt.

Det är en liten dröm.

Ingen humor, ingen ironi och ingen självdistans. Det är inte den vanliga mixen av vardagshändelser, små betraktelser och flams.

Det är en skör liten dröm jag aldrig pratat om, eftersom jag besitter en viss självinsikt. Och Sjävinsikten säger, med lätt nedlåtande röst, ”men vad bra Elin, du vill skriva låtar, vad kul, men du, du vet att det är rätt många som vill det va, mmm, jättemånga faktiskt och visst, du skriver helt ok men musikalisk?, nja, inte helt va, det finns många som kan göra det bättre, gör något du är bra på istället, något som passar dig, du kommer ändå aldrig att snubbla över den där perfekta inspirationen eller den där musikern/gruppen som säger ”fan vad bra du är, vill du skriva vår nästa platta?”. Sorry gumman, men det funkar inte så, tyvärr, det är jättekul att du har hittat något du vill göra, men det kommer inte att funka så sluta hoppas nu så slipper du bli besviken.”

Fan ta Självinsikten.

Och fan ta floskler om att följa sina drömmar, för någonstans är jag bara avundsjuk. På de som på allvar faktiskt gör ett försök.

Det gör inte jag. Jag tror inte att mina drömmar kan att bli verklighet. Inte ens de små.

Men nu har jag berättat om en. Och jag vill gärna tro att det är ett steg på vägen. Att jag kanske en dag kan tillåta mig att hoppas på en liten melodi i väntan på tunnelbanan med ord som är mina.

Någon gång.

Jag skyller på pappa

november 23, 2008

”Vägarbete – i vägen för dig!” – Vägverket

Orsak: Jag tror att de som sitter och klurar ut vägverkets informationsblad är göteborgare hela bunten. Vilket livar upp min sövande körkortsteori. Det är nästan synd, när jag nu flyttade till en storstad att jag inte hamnade i ordvitsarnas förlovad hembygder.

För jag hade passat där.

Göterborgshumor måste vara ärftligt betingat.

Musiksmaken och jag

november 14, 2008

”Bra alternativmusik får inte bli för bra eftersom den då riskerar att bli populär, vilket innebär att den som vill känna sig speciell måste hitta ett annat band som andra ”inte förstår” – Recenssion Nada Surf (Lucky) Slitz feb 08

Orsak: Precis! Åh, så rätt. Även klart sunkiga Slitz har uppenbarligen träffsäkra skivrecensenter. Men i mitt fall kan man byta ut ”inte förstår” till ”inte har hört talas om”. Jag är inte tillräckligt creddig för att med trovärdighet kunna hävda att ”ni förstår inte deras storhet!”. Jag inser att om folk tycker att band och artister jag gillar är dåliga så är det oftast inte för att de ”inte förstår!” utan för att de faktiskt är dåliga.

Ur en ren musikalisk synvinkel alltså. Eller en integritetssynvinkel. Eller ifrån en ren coolhetsfaktor.

Coolt har aldrig varit min starka sida.

Vilket helt enkelt beror på att de flesta har mer koll än jag. Jag jobbar fortfarande på min musikaliska utbildning (tack Lina!), och den enda säkra vägen för mig att inte tappa ansiktet bland jämnåriga är att bara nämna band som ingen vet vilka de är. Man kan inte döma ut musik man aldrig har hört.

Plus att jag kasserar in lite cred för att jag har upptäckt såm och okända artister.

Vilket verkligen behövs, med tanke på att jag fortfarande står med ena foten i mainstream-musiken. Exempelvis har jag väldigt svårt att erkänna att jag inte har så mycket emot hitlist-musik, jag tycker att en del av idoldeltagarna är duktiga och jag diggar både Rihanna och Britney.

Och där outade jag mig rejält, överkommersiellt är ju bara förnamnet.

Det är bara att konstatera. Hur mycket jag än önskar att det inte var så, så är den hårda sanningen denna.

Jag är ocreddig.

Kameler är coola

oktober 27, 2008

”The camels are not suicidal” – Skylt vid kamelturer i israeliska berg

Orsak: Det slår aldrig fel. Jag behöver bara hota med mitt bloggmaterials nya profilering mot ärkerivalen filmindustin för att verkligheten ska slå tillbaka hårt och skoningslöst och presentera den ena citat-vänliga pärlan efter den andra. Men jag skrämde den allt.

Alltså. Middagsbjudning. Pojkvännens föräldrars vänner berättar om en kamelfärd på den klassiska smala stigen mellan den räta klippväggen och den djupa ravinen. Det gungar betänkligt uppe i kamelsadeln och frun i huset, som lider av höjdrädsla, frågar med viss ängslan guiden om det verkligen inte finns någon annan väg.

Den luttrade kamelföraren vänder sig om, ser på henne och säger trött ”it’s unlikely that this camel will commit suicide”.

Det är tungt.

Vilka är The good guys?

september 18, 2008

”Jag höjer min röst för ett enklare samhälle där saker är lättare att ta ställning till. Det måste bli ett slut på denna svårförståeliga och gråskaliga värld.” – Tobias Mitt eget jävla Narnia.se

Orsak: Precis! Hörde ni det, alla ni visionära politiker med mångmiljonsatsninagar på både miljö och människor, men med tveksamma olje och vapenffärer i bakfickan? Hörde ni det, alla ni stökiga invandrarkids som rånar småbutiker och sätter skräck i små tanter, men såg era föräldrar avrättas framför era tioåriga ögon i Jugoslavien? Hörde ni det, alla ni medelsvenssons som turistar i Thailand och med era hotellvistelser och souvenirinköp ”hjälper” landets ekonomi samtidigt som vi påtvingar dem kulturanpassning och undergivenhet gentemot sina vita gäster med feta plånböcker?

Jag är trött på gråskalor och att se till hela bilden. Trött på att ständigt lägga märke till hur allt hänger samman och aldrig kunna basera mina åsikter på en utvald bit av kedjan. Trött på att aldrig kunna sätta ner foten och säga att ”så här är det, basta!”

Ge mig svartvitt ala Gandalf den vite och de fria folken mot den odefinerade ondskan som går under namnet Sauron och hans horribla monsterarmeér.

Då vet man i alla fall vilka man ska hålla på.

Tips på tidsfördriv någon?

september 16, 2008

”Turn to Wikipedia for all of lifes questions” – Mattis

Orsak: Denna filosofi, som för övrigt frekvent praktiseras i skolvärlden, slog mig återigen som en av vårt århundrades mest betydelsefulla. Ta till exempel alldeles nyss. Mitt jobb består i teorin av att sitta redo framför min skärm med mitt headset och ivrigt invänta ett samtal som ger mig möjlighet att bistå våra medarbetare eller kunder med förstklassig service. I praktiken består det till en ansenlig del av att nöjessurfa mellan sagda samtal.

Jag gick på klockan halv åtta idag (vilket för övrigt är helt okristligt tidigt för oss morgonsega ungdomar) och runt elva-tiden infinner sig ett visst störningsmoment. Jag har då läst igenom de bloggar och nyhetssidor jag vill och allmänt slösurfat i en timme och likväl är det obönhörligen mer än halva arbetsdagen kvar. En viss rastlöshet infinner sig. Vad göra, vad göra? Man vill ju gärna ägna sig åt något meningsfullt och helst lite prodiktivt när man nu sitter med portalen till all världens information framför näsan.

Brukar det bli så?

Neeej.

Men så slog det mig. Var vänder man sig om man vill ha inspiration och idéer till sina uppsats-upplägg? Wikipedia. Var borde jag, som vill ha inspiration och idéer till hur man spenderar en meningsfull dag på internet vända mig? Wikipedia. All of lifes questions var det ja. Vi tackar pojkvännens bäste, numera emo-fierade vän Mattis för formuleringen och beger därefter kosan till wiki.

Måste bara lära mig att det är .org

”Jag försöker lära mig älska det ljud deadlines ger ifrån sig när de dånar förbi” – Peter Khilgård Metrointervju

Orsak: Det känns bra att veta att även de som är proffs (aka riktiga författre som får betalt för att skriva) gör ungefär likadant som jag. Vi är alla lika dåliga liksom.

Det finns hopp för framtiden.

”If we all work together Pikachu will DIE…” – Death Bunny

Orsak: När man flyttar in permanent i ett nytt hem är det vissa omställningar man måste göra. Man integreras i Gå ut med hunden-schemat och Plocka ur diskmaskinen-scemat, och man får ställa in sina balsamflaskor och nagellack bland de gamla badrumsskåpsinvånarna. Än så länge har de blivit väl mottagna. En annan, mer symbolisk förändring är att skapa ett eget användarkonto på husets datorer. Det blir liksom skiljelinjen, har man ett eget konto är man ingen gäst längre.

Men när jag helt oskyldigt satt och sökte efter bilder att använda till skrivbordet stötte jag på denna fasansfulla blogg! All denna undertryckta iska, allt detta hat som har fritt spelrum i de digitala medierna är tydlig på väg att förenas i ett stort korståg mot en liten gul elekrisk mus! Åh, den mänskliga naturens grymhet som ruvar i våra själars mörker frambringas uppenbarligen av morgonteves knalliga actionsekvenser och pocket monstrets gälla piiikaaa-CHUUUUU!

Vi går mörka tider till mötes…

“Destiny is something we’ve invented because we can’t stand the fact that everything that happens is accidental” – Internet

Orsak: Jag fluffade runt i gamla dokument och hittade det här. Jag har en gång i tiden klippt det ur något sammanhang och jag har ingen aning om vilket. Eller varför. Det träffade förmodligen precis rätt för mig just då, i någt jag gick omkring och tänkte på. Nu förundras jag mest över märkligheten att man så snabbt växer ifrån den man har varit. Just den meningen är inte särskilt relevant för mig längre, trots att det är ungefär vad jag brukar predika är sanning. Engagemanget saknas.

Därmed inte sagt att jag tänker sluta flumfilosofera helt. Ånej. Så lätt kommer ni inte undan.

Dagens observation

juli 2, 2008

”Never underestimate the power of stupid people in large groups”

Orsak: Ser man amerikansk superhjälteaction har den obligatoiriska Massan av Oskyldiga människor i Nöd som behöver Räddas oftast ett IQ lägre än genomsnittet. Högre än badboll snäppet under hund, typ. Det är sånt jag tänker på när jag ser på film.

Make it a nice day

maj 24, 2008

”Speak kind words and you will hear kind ehoes” – Linnea

Orsak: Tja. Vänlighet är faktiskt alltid bra. What goes around comes around liksom.

”Adliga granar. Inte ens i naturen är alla lika”

Orsak: Vi var på skogs-excusion (execution) till dalsland för att kolla på stenar och blommor idag. Radarparet Anders och Gunnar var i varsitt ässe. De hurtigaste rusade upp för ett grustag och jag fick smeknamnet Pochahontas. (Jag blir fem år gammal och alldeles lycklig när jag får hoppa runt på klippor och blomsterängar. Förlåt då.) Visst är det roligt att läsa geografi?

Dessutom är jag upphöjd till överkontrollant i Linas ord , den sektigaste sekten av dem alla. Och jag övertalades att lägga upp min kommentar om gransorterna i de svenska (dalska? dalänska?) skogarna med bedömningen ”lite cheesy men rätt kul”. Hon slår rätt ofta skallen på spiken, vår sektledare. Och det är skönt med opretantiösa personanalyser ibland.

”Thank you for all my missing pieces” – Amy Lee sångerska i Evanescence

Orsak: Satt och läste den här långa raden av folk artister tackar för hjälp och stöd när de gör skivor. (Ja, jag läser hela texthäftet i omslagen ja.) Jag snubblade över den här raden där någonstans. Den kändes bara så fin. Jag har äntligen hittat en acceptabel definition av kärlek.

Trädmördare

april 3, 2008

”…och så omvandlas regnskogen till hamburgare.” – Geografi A-boken

Orsak: Jag blir alltid mer eller mindre rädd när jag läser i geografiboken, för alla katastrofala förändringar som drabbar vår jord är ju alltid vårt fel. Det får mig att värdera den mänskilga rasen ännu lägre än jag redan gör, som biologisk varelse betraktad.

Just här handlade det om att stora amerikanska företag köper regnskog av fattiga central och sydamerikanska regeringar, hugger ner skogen och låter köttdjur beta där. Sedan upptäcker de att tusan, marken var inte tillräckligt näringsrik här, vi drar hem i stället. Hej svejs, hoppas ni får bukt med de där erosionsskadorna som nedhuggandet av regnskogen orsakade inom det närmaste seklet. Fan vad puckade människor är.