Jag är kär

mars 31, 2009

”And there’s a flicker of religion in the chances you take” – The Indelicates If Jeff Buckley had lived

I det här bandet.

Lyssna!

(Särskilt på New art for the people, America och Our daughters will never be free. Sedan lyssnar ni på resten)

Annonser

Something beautiful

mars 28, 2009

”I felt like destroying something beautiful” – The Narrator Fight Club

Orsak: Det ligger och väger ibland. Vissa dagar mer än andra, vissa ögonblick mer än andra.

För alla vi välartade medelklassungar, uppfödda på sopa under mattan-metoden, bär på så mycket undertryckta aggressioner, och ibland vill jag bara att det ska smälla högt som fan så att jag kan få känna någonting alls.

”It’s better to be wanted for murder than not to be wanted at all”

Orsak: Ibland händer det att jag spontant känner ”den vill jag se!” om en film utan att veta någonting mer om den än titeln.

Det hände just.

Not common at all

mars 25, 2009

”Common sense is not so common”

Orsak: Det finns ett litet rum i  min hjärna, förmodligen inklämt mellan kulturcentrat och Liftarens guide till galaxen-humor-loben (ja, den kräver egen lob) som en gång stod  tomt och öde. Så en dag flyttade där in en liten chibi-figur med misstänkt stora ögon och oskyldig uppsyn som sa ”kom och lek med mig, vi kommer att ha jättekul!”. Så det gjorde jag. Den gjorde sig snabbt hemmastadd, klädde den grå hjärnsubstansen i klara färger, spexiga former och nya telefonnummer, och den färgade också rejält av sig på omkringliggande hjärnceller. Under en tid av mitt liv hade denna lilla figur ett betydande inflytande övder min dagliga tillvaro. Den har givit mig mycket glädje och så många nya vänner, heck jag har den att tacka för min relation. En liten figur i mitt huvud som tycker att det här med att klä ut sig till TV-spels-karaktärer, luftfäktas, vrål-sjunga japansk kareoke och random-glompa totala främlingar är livets högsta nöje.

Men på senare tid, typ det senaste året, har den blivit alltmer tillbakadragen. Jag har funderat på om det är så att vi vuxit ifrån varann. Och lite är det väl så, vi förändras, jag har ju blivit så förbannat stor numera att jag till och med ska deklarera i kväll (vuxenpoäng på det).

Men så igår. Helt random.

Jag bläddrade bland manga, funderade lite, och känner nu  att jo, ett konvent skulle sitta fint. Det är en av de situationer och lägen där jag verkligen tycker om mig själv. Och jag är rätt nöjd med den sidan av mig, den nördiga, ultrasociala, flummiga sidan, som får fritt spelrum i lokaler sprängfyllda av Wapaneser där common sense och sociala regler är okända begrepp.

Just nu gläntas det lite på en dörr bland nervtrådar och substansveck, och två våldsamt överdimensionerade ögon kikar ut och pockar på uppmärksamhet igen.

Tankebubblan revived!

mars 24, 2009

”Just because you have a desire does not mean you have to act it out /…/  That’s the same excuse homosexuals use! It aint gonna fly in the line of the truth!” –  Chevist Johnson DaSouth.com

Orsak: Jag gör en Blondinbella med dramatisk bloggpause som inte ens varar i två veckor. För nu är Bubblan back on track, och vad passar inte en återuppståndelse bättre än lite kristendom? Närmare bestämt kristendomens syn på det här med solo sex. Mitt eget jävla narnia-Tobias tipsar om vad som utger sig för att vara USA:s snabbast växande hip hop-site, men som är ett slarvigt förklätt näste för religiös skräckpropaganda.

Men bland alla de hysteriska inläggen och kommentarerna finner jag en riktig pärla i denne mr. Johnson. Han är en passionerad kille, han känner verkligen det här med Gud, och det så starkt att han känner sig nödgad att avsluta varje mening (varje mening) med ett utropstecken.

Bara en sådan sak är ju respektingivande, men det är inte allt. Han har ett nyanserat språk, välgrundade argument och rakbladsvassa analyser kring vår tillvaro. Men framförallt; vilken rytm! Vilket flow! Läs citatet där uppe igen och tänk hip hop.

Känner ni beaten?

PS. What’s up med allt det gröna och understykningarna? Och hur tusan får man bort det? * teknisk idiot* DS

”Jag vill inte överraskas av plötsliga känsloutbrott som är endast känslomässiga och inte bygger på några logiska sammanhang. Jag klarar inte av att inte förstå” Mymlan

Orsak: Det var länge sedan det fanns något av vikt eller substans att läsa i Den lilla tankebubblan nu. Jag skriver framför allt för min egen skull, för glädjen att få leka med ord, och bloggens målsättning om ett dagligt (nåja) citat har varit en bra motivation till att hålla en hyfsad regelbundenhet. Dessutom är det ifrån ett totalt ego-perspektiv väldigt kul att kika tillbaka på de citat som jag själv plockat upp för att jag tyckte de var roliga/smarta/fiffiga osv. Goda skratt åt egen humor och självbildsbyggande i ett liksom.

Men ni som läser då? Ärligt talat vet jag inte hur många ni är (jag brydde mig aldrig om att lära mig statistikfunktionen så det kanske inte är en enda kvar, vad vet jag?) men ni som läser det här är allihopa folk som känner mig irl som vi säger. Och jag är väldigt glad att ni läser, det värmer att ni fortfarande intresserar er för min vardagliga tillvaro. Det gör det verkligen.

Det är också därför jag skriver den här… ursäkten, i brist på bättre term.

Grejen är att mitt bloggande bara fungerar när tillvaron rullar på räls. Det är bara då jag kan uppbåda tillräcklig entusiasm över vardagslivets anekdoter att tanken ”där har vi dagens citat!” dyker upp.

Just nu rullar det inte.

 Och eftersom jag inte känner för att köra drama queen-bloggen med confessions och gottande i detaljer (det var ju det där med integritet och att ha passerat 15-års strecket) lutar det åt att det blir bloggpause i stället.

Varför det då?, kan man undra. Egentligen skulle det väl inte vara så svårt att fortsätta fylla mitt hörn av internet med samma ytliga, gladstudsigta och substanslösa inlägg som jag brukar? Nej kanske inte. Men det känns inte rätt. Det var helt ok att vara ytligt gladstudsig när det var så jag mådde.

Nu skulle det bara kännas fejk.

Så i stället för att låta tankebubblan bli någon sorts märklig fasad tänker jag låta den vila. Tills den känns relevant igen. Tills den dag min hjärna registrar en mening och reagerar med tanken ”Haha!/Wow!/Exakt!/Jävlar…! Blogga!” utan att jag behöver tvinga fram det. Tills det återigen handlar om skrivglädje.

So I will be back.

Kaanske redan i morgon? *hint* fortsätt droppa förbi ibland är ni snälla*hint*

Jag knarkar musik

mars 5, 2009

”…but there’s a price you’ll pay, for trying hard to become whatever they are” – Elliott Smith Single File

Orsak: Jag har en musikmaskin igen! På något sätt har jag överlevt utan daglig musik sedan min mp3 blev stulen i maj (as in maj 2008). Nu förstår jag inte hur jag klarade mig. Det kanske jag inte riktigt gjorde heller. 

För nu är jag som en junkie som precis fått den första injektionen efter en lång, lång tid utan.

Problemet är då att den musik jag har här i Stockholm finns på skivor. Kopieringsskyddade skivor. Jag har väldigt lite musik  i digital form, och det käns sådär kul att joina piraterna en månad innan IPRED träder i kraft. Därför kära läsre, HJÄLP MIG! Dela med er av era favoriter, tipsa om nytt och gammalt, led mig tillbaka in i världen av toner, basslingor, vassa texter och sköra melodier som jag stått utanför alldeles för länge. 

Att musikmaskinen är en ipod och jag inte fattar ett jota av apples musikhanterare (hur tänkte de egentligen?) är en annan femma. Vi ska nog bli kompisar, så småningom.

”Mitt pixel-krig är nu hummer-format”

Orsak: Skärmen på min trofasta gamla mobil har gått sönder. Det började med en skum röd prick som inte gick att gnugga bort, och som visade sig befinna sig på insidan. Därifrån spred sig det röda, som blod som sakta flyter ut över ett slagfält. Min teori är att en revolution har ägt rum. Pixlarna har gjort uppror, och i detta nu pågår ärefyllda strider där båda parter kämpar för herraväldet över skärmen.

Det har varit svårt att avgöra exakt vad som utlöste denna pixlarnas resning, och det är också svårt att distinkt skilja de stridande parterna ifrån varandra, men den direkta effekten är i varje fall att det blir svårare och svårare för mig att läsa mina sms. Att gissa sig till en rödpixlad bokstav var inte så svårt, men numera försvinner hela ord under de stackars pixel-liken som lämnats att förblöda mitt på skärmen.

Igår antog de som sagt en hummerform.

Krog-oskuld no more!

mars 2, 2009

”Sätt de ögonen på en kopp och jag skulle aldrig släppa den” – Johannes

Orsak: Jag har tydligen en flirtig blick som fastnar på kort och får folk att (nästan) trilla av stolarna. Och att dansa med/ragga på mig. För jo, jag lyckades faktiskt sätta min fot på en krog innan jag hann fylla nitton. Det såg mörkt ut där ett tag, jag hade mindre än en månads marginal, men ett sista ryck var allt som behövdes. Wo-ho! Starkt jobbat!

Dessutom, visst fan kan man ha kul nykter. Släpp bara  de sociala spärrarna, folk! Då flödar fyllebeteendet fritt, lyckligt att släppas lös ifrån regler, uppfostran, konventioner och jantelagar. I alla fall för mig. Vilket kanske bara säger någonting om mig. Men ändå.

Det är ju gratis liksom.