And then there was silence

november 25, 2008

”It’s one of those days when everything seems fluid” Den ännu icke existerande skivan What if someone blew up the moon?

Orsak: En dag, någon gång i en avlägsen framtid ska det finnas musik som matchar något jag har skrivit. En melodi där rytm och ton bär mina ord och låter dem bli lite större än när de sitter fast på papper. Något jag kan nynna på när jag väntar på tunnelbanan.

En låt helt enkelt.

Det skulle jag vilja.

Jag hade inte alls tänkt skriva det här. Det är ännu ett brott mot mina regler att inte lämna ut mig på en blogg, att inte korsa linjen mellan personlig och privat. Jag är ju faktiskt inte fjorton år. Men hur simpelt, obetydligt eller ordinärt det här inlägget än verkar är det förmodligen det mest utlämnande jag har skrivt.

Det är en liten dröm.

Ingen humor, ingen ironi och ingen självdistans. Det är inte den vanliga mixen av vardagshändelser, små betraktelser och flams.

Det är en skör liten dröm jag aldrig pratat om, eftersom jag besitter en viss självinsikt. Och Sjävinsikten säger, med lätt nedlåtande röst, ”men vad bra Elin, du vill skriva låtar, vad kul, men du, du vet att det är rätt många som vill det va, mmm, jättemånga faktiskt och visst, du skriver helt ok men musikalisk?, nja, inte helt va, det finns många som kan göra det bättre, gör något du är bra på istället, något som passar dig, du kommer ändå aldrig att snubbla över den där perfekta inspirationen eller den där musikern/gruppen som säger ”fan vad bra du är, vill du skriva vår nästa platta?”. Sorry gumman, men det funkar inte så, tyvärr, det är jättekul att du har hittat något du vill göra, men det kommer inte att funka så sluta hoppas nu så slipper du bli besviken.”

Fan ta Självinsikten.

Och fan ta floskler om att följa sina drömmar, för någonstans är jag bara avundsjuk. På de som på allvar faktiskt gör ett försök.

Det gör inte jag. Jag tror inte att mina drömmar kan att bli verklighet. Inte ens de små.

Men nu har jag berättat om en. Och jag vill gärna tro att det är ett steg på vägen. Att jag kanske en dag kan tillåta mig att hoppas på en liten melodi i väntan på tunnelbanan med ord som är mina.

Någon gång.

Annonser

2 svar to “And then there was silence”

  1. Sara said

    Nu tycker jag att du är lite pessimistiskt Elin. Floskler äsch, om man har en dröm så kan man åtminstone försöka. Jag vill tro på att man faktiskt kan uppnå något bara man tror på det tillräckligt mycket. Om inte du tror på dig själv, kan jag göra det lite åt dig ;)Haha jag känner mig faktiskt pikad (skrev ett inlägg om min dröm för ett tag sen på bloggen och rubriken var just ”tro på dina drömmar”).

    Och vad är det här om att inte skriva lite personligt då och då? Vi läsare vill lära känna personen bakom orden. Haha skulle man vara fjorton om man skriver personligt eller jag hängde inte med där x’D

  2. elingissen said

    Ojdå, jag tror att en förklaring är på sin plats!

    Till att börja med, du har rätt, i det här avseendet är jag oerhört pessimistisk. Det är nämligen så här. Det finns saker jag är bra på, skol-aktiga saker, analyser och rapporter och kunna allt till proven. Och sedan finns det saker jag verkligen tycker om, som teater skrivande och film. Jag har alltid utgått ifrån att mitt liv kommer att bestå av att jag gör det där jag är bra på, och när jag nu insett att jag kanske inte måste det, att det går att leva annorlunda så blir jag skiträdd. För det där jag vill göra är jag inte lika bra på. Där finns det inga garantier för att jag kommer att klara mig och därför har jag har ett stort fett ”du kan inte” inkört i hjärnbalken.

    Och jag tänkte faktiskt lite på dig och just det inlägget när jag skrev det här, men i positiv mening! Du är ju en av de där jag är avundsjuk på. Ser du inte det? En av de människor som på riktigt tror på att kämpa för det man drömmer om, därför att det då faktiskt kan bli verklighet. Jag skulle ge mycket för den övertygelsen, och det modet. Det är så lätt att avfärda jakten på drömmarna som klyschor, men precis som jag skrev handlar det nog bara om att de allra flesta, som jag, inte vågar ta steget och är förbannat avundsjuka på de som gör det. Det var vad jag försökte säga, även om det tydligen inte gick fram.

    Och angående att skriva personligt trodde jag återigen att jag var tydligare än jag var. Det är klart att man ska skriva personligt! Det är ju hela poängen med att läsa bloggar! Det jag syftade på var gränsen personligt/privat. Privat kan vara allt ifrån detaljerade beskrivningar av ens jobbiga läxor till överdrivet uthängande av både personer, tankar och känslor.

    Haken är ju förstås, var drar man gränsen? Jag hävdar att det är individuellt. Den nivå min blogg ligger på är väldigt stram med med de djupare känslorna och detaljerna, därför att jag vill ha det så, men jag hoppas att den fortfarande är personlig. Att man känner igen mig när man läser. Din modell är helt annorlunda. Till att börja med massproducerar jag ju mina inlägg, och hoppas att lite av vem jag är ska växa fram med tiden, men jag älskar att läsa motsatsen, ett sjok av andra människors tankar.
    En anledning till att jag gillar din blogg, förutom att du och jag tillhör den minoritet av tonåriga bloggerskor som inte våldför oss på det svenska språket, är just att den är så olik min. Där får man då och då ett oredentligt besökt in i Saras huvud, medan jag erbjuder dagliga (nåja) småtittar.

    Så menade jag.

    Och fy farao vad långt det här blev.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: