Tittarna fick i alla fall vad de vill ha

augusti 27, 2008

”You can’t always get what you want” – House MD

Orsak: Har jag någon gång nämnt att House är världens bästa TV-serie? Det hade jag visst ja. Men det tål att sägas igen. House är världens bästa TV-serie. Så. Nu vet ni. Men varför denna plötsliga kärleksförklaring just idag, kan man undra. Svaret är att jag idag såg de dubbelavsnitt som avslutar säsong 4. Det kan eventuellt ha varit de bästa nittio minuter TV jag sett i mitt liv.

Till saken hör också att jag inte är en sentimental person. Jag har älskat House sedan första avsnittet, men jag har aldrig ens varit nära att fälla några tårar över serien.

Förren nu.

Jag grät en halvtimme i sträck, vilket jag misstänker är ett personligt rekord. Jag har aldrig sörjt en fiktiv karaktär så mycket. Vid närmare eftertanke har jag nog aldrig sörjt någon överhuvud taget så mycket, fiktiv eller inte. (Vilket kanske säger en del om mig som människa, men när vanligt folk dör får jag inte se hjärtskärande scener av de anhörigas lidande i effektiva kameravinklar till stämningsskapande musik. Dessutom ”känner” jag faktiskt de här karaktärerna. Det gör skillnad.)

Jag var inte överförtjust i säsong 4 som helhet. Det var inget fel på de nya karaktärerna, men jag gillade de gamla, och de tidiga säsongernas berättande mer. Men vilken säsongsfinal! Varje ögonblick kände jag ren och obesudlad kärlek, till berättelsen, till filmtekniken, till karaktärerna. Förutom att jag storgrät och led med mina vänner i House upplevde min filmälskande sida total lycka.

Det bästa ögonblicket i den bästa seriens bästa avsnitt utspelades i vitt ljus på en buss där jag för all framtid föll handlöst för Amber (aka Anne Dudek). Hon var fantastisk, och det var också hon som fick äran att framföra den rad jag tycker är seriens tagline. You can’t always get what you want. Det var så bra, så rätt.

Jag vågar mig nästan på ordet perfektion.

Annonser

3 svar to “Tittarna fick i alla fall vad de vill ha”

  1. Lina said

    Undra hur många fiktiva karaktärer jag gråtit över i filmer och i böcker. På tok för många.
    Dock så gråter jag mer när folk återförenas än vid tragedier på film. (I böcker är det iofs motsatsen).

    Det var nog nyttigt för dig att få lite av ett känsloanfall, människa. Nästa gång väntar vi oss ett galet vredesutbrott, då Ming-vaserna flyger all världens väg på grund av någon ytterst banal anledning 😉

    Hur gick jobbintervjun? Kram

  2. Agnes said

    Gråter du inte över Volvo Lastvagnar? Oj, vilka känslor. Har du sett Angels in America? Om HIV/AIDS i USA på 80-talet. Den gick för några år sedan, helt fantastisk. Tror du skulle gilla. Meryl Streep spelar Rabbin, en liten liten grå gubbe…

  3. fröken af said

    Åh Elin Gissén, jag känner PRECIS som dig! Om allt du sa, förutom kanske att jag är en väldigt sentimental person som gråter vid varje TV-begravning. Men den här säsongsavslutningen var något över det vanliga, så bra. Så sjukt bra!
    Du borde lyssna på låten som är med när Amber och Wilson ligger i sängen, den är jättevacker och passade verkligen.

    /Katarina a.k.a. Agnes vän eller hon du gick i samma engelska som i trean

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: