”You can’t always get what you want” – House MD

Orsak: Har jag någon gång nämnt att House är världens bästa TV-serie? Det hade jag visst ja. Men det tål att sägas igen. House är världens bästa TV-serie. Så. Nu vet ni. Men varför denna plötsliga kärleksförklaring just idag, kan man undra. Svaret är att jag idag såg de dubbelavsnitt som avslutar säsong 4. Det kan eventuellt ha varit de bästa nittio minuter TV jag sett i mitt liv.

Till saken hör också att jag inte är en sentimental person. Jag har älskat House sedan första avsnittet, men jag har aldrig ens varit nära att fälla några tårar över serien.

Förren nu.

Jag grät en halvtimme i sträck, vilket jag misstänker är ett personligt rekord. Jag har aldrig sörjt en fiktiv karaktär så mycket. Vid närmare eftertanke har jag nog aldrig sörjt någon överhuvud taget så mycket, fiktiv eller inte. (Vilket kanske säger en del om mig som människa, men när vanligt folk dör får jag inte se hjärtskärande scener av de anhörigas lidande i effektiva kameravinklar till stämningsskapande musik. Dessutom ”känner” jag faktiskt de här karaktärerna. Det gör skillnad.)

Jag var inte överförtjust i säsong 4 som helhet. Det var inget fel på de nya karaktärerna, men jag gillade de gamla, och de tidiga säsongernas berättande mer. Men vilken säsongsfinal! Varje ögonblick kände jag ren och obesudlad kärlek, till berättelsen, till filmtekniken, till karaktärerna. Förutom att jag storgrät och led med mina vänner i House upplevde min filmälskande sida total lycka.

Det bästa ögonblicket i den bästa seriens bästa avsnitt utspelades i vitt ljus på en buss där jag för all framtid föll handlöst för Amber (aka Anne Dudek). Hon var fantastisk, och det var också hon som fick äran att framföra den rad jag tycker är seriens tagline. You can’t always get what you want. Det var så bra, så rätt.

Jag vågar mig nästan på ordet perfektion.

Annonser

Elin: 1 Murphy: 0

augusti 25, 2008

”De behöver mig. De vet bara inte om det ännu”

Orsak: Jag var på min första arbetsintervju idag. Scary indeed, särskilt eftersom tunnelbanan krånglade för första gången och gjorde mig 35 min sen. Lovande. Men eftersom jag offatbart nog hade varit förutseende och varit ute i god tid hann jag ändå! Med hela tio minuters marginal. Muahaha, känn på den, du Murphys lag!

Självförtroendet har förbättrats också. Nu är det inte så mycket, ”de vill inte ha mig!” som ”de vet inte vad de missar.” Vindarna vänder.

Arbetslös är jag dock likafullt. Än så länge.

”Symaskinen från helvetet har talat!” – Filmrecenssion av ”Wanted” SOLO

Orsak: Läste en mycket underhållande beskrivninga av denna actionrulle, som tydligen innehåller Angelina Jolie. Men det kan man kanske leva med, om det nu finns mordiska symaskiner i den. För vem vill missa en sån film?

”Du kan inte rösta på ”Ingen” för vi är optimister” – André Pops Programledare SVT

Orsak: En liten OS-post ska jag väl få ihop och vår blonde programledare betonade den här meningen så roligt. I SVT:s egen omröstning (SVT.se) gäller tydligen positivt tänkande. Det är ju trevligt, även om jag är skeptisk. Det skulle vara om det skrällde till i friidrotten då, jag hoppas ju lite på Stefan Holm. Gammal är äldst liksom.

Dessutom har vi haft lektioner i samma biologisalar.